Ett riktigt rövslickeri väntas!

Igår och idag kan man läsa i bland annat DN om hur borgarna lovade 1998 att Stockholm ska bli världens mest tillgängligahuvudstad men man har inte under dessa tio år satt några mål utan man har bara pumpat in pengar. Cirka en miljard. Detta gör mig bedrövad för jag anser att om de som bestämmer hade använt alla pengar till att anpassa otillgänglighet så skulle vi vara mycket närmare politikernas löften och våra egna mål att få vara med i samhället på lika villkor och med samma rättigheter som alla andra utan funktionsnedsättningar.

Jag gissar att vi kommer kunna läsa många artiklar och uttalanden från politiker om att det var den andres fel att vi missade våra mål – en tillgänglig huvudstad år 2010. Det är ju trots allt val nästa år, så förvänta dig inget annat än ett rövslickeri!

Var rädda om er!
Nalle

Försäkringskassan har gjort det igen!

Efter att ha läst ett inlägg från en bloggvän (klicka på länken “inlägg”) blev jag så förbannad att jag var tvungen att skriva några rader för att åter påvisa hur galet systemet med försäkringskassan är.

De är helt ute och cyklar sett både ur ett mänskligt perspektiv och ur ett yrkesmässigt perspektiv. De verkar ha olika riktlinjer och handlingsplaner beroende på vilken föräskringskassa det handlar om. Det är ju precis det som inte ska kunna ske eftersom försäkringskassan är staten och försäkringsskyddet ska fungera lika i hela landet.

Det gagnskullu och hennes kusins pappa har fått utstå av försäkringskassans handläggare är oförlåtligt. Hur kan någon ifrågasätta ens sjukskrivning av en förälder som har förlorat sin barn och sedan försöka föringa sorgen med att säga att barnet var ju handikappat så..! VADÅ..? Det spelar väl för helv.. ingen roll om hans barn var handikappat eller inte. Skulle det vara okej med sjukskrivningen om hans barn inte hade haft en funktionsnedsättning, undrar man ju då? Helt galet, helt jävla galet..!

Jag blir så ledsen när jag får höra sådant här och att det finns personer på föräskringskassan som har sådana idiotiska och diskriminerande åsikter.

Nä, nu ska jag lugna ner mina nerver och försöka meditera ner blodtrycket till en acceptabel nivå innan jag släcker för natten.

God natt!
Nalle

En natt med väderkvarnar och illaluktande kändis lik

Med total smärtfrihet somnade jag runt halv fyra i natt. Det var fuktigt och en konstig värme som fick mig att både frysa lite och svettas mycket. Konstigt. Inom kort levde jag i drömmarnas land och som vanligt börjar dessa med fagra kvinnor och/eller mycket givande samtal med intellektuella intressanta människor. Plötsligt stod jag ansikte mot ansikte med Elvis Presley som viskade att vi var tvungna att vara lite tysta för annars skulle inte Mikael Jackson våga sig fram.

Jag gapade förvånat och kände hur kändis nojan växte inom mig, jag stod ju precis intill Elvis, men jag gjorde allt för att inte börja gapa och skrika som ett löjligt fan. Han slet isär sin skjorta och frågade om jag ville känna på hans håriga bröst? Nä, fy fan, tänkte jag  och blev äcklad av hans konstiga fråga när han han hyschade mig och pekade mot en stor väderkvarn uppe på en kulle.

Där, där borta, se sa han och pekade. Och mot ena väggen, lutad, såg jag en mörk figur som såg bekant ut. Innan jag visste ordet av var vi där, jag och Elvis, och när jag tittade ner från kullen såg jag en hel matta av lik som också luktade illa. Där fanns en massa kändisar, men en och annan familjemedlem också. En hand på min axel och en ljus röst sa; “Hi, there, Im Mikael. I cant found my way back..!”

Jag vaknade med ett ryck.

Nu ska jag gå och köpa en GB sedan blir det en dusch.

Var rädda om er!
Nalle

Semester trots allt

Idag vill jag lägga alla negativa tankar, funderingar, åsikter och aggressioner åt sidan och bara vara en stund i detta himmelrike där ingen fysisk smärta existerar. I alla fall inte på några timmar. Efter det kommer frågan upp på tapeten av sig själv – ska jag fortsätta vara smärtfri eller ska jag anamma verkligheten?

Det är betydligt kyligare idag. (Nä, jag kommer inte skriva om väder och vind). Jag sitter på altanen i en kortärmad skjorta och mjukisbyxor. Det har liksom blivit så att mjukisar är de byxor jag använder mig av eftersom det är “skönast” för rumpen när man sitter hela dagarna. (Nu vet ni det..! LoL..!) Ärligt talat så vet jag inte när jag använde jeans sist. Fast ett par fin byxor har det blivit vid fest och uppvaktningar. Skitsamma, jag ska snart in i duschen och sedan blir det lyx. Massage i drygt en timme. (He, he, he..! Avis eller?)

Semester, eller?
Vet ni? Jag tror att jag har semester, eller något liknande. Det är säkert därför jag sitter på altanen och bloggar med er medan min personliga assistent dammsuger och fixar inne. Det är juli och jag har inga direkta åtaganden, bara mig veterligen ett möte som ska planeras in inom kort. Det är ju därför jag mår så bra och känner mig lugn och utan stress. Hm, det blev alltså semester ändå trots allt, fast ingen semester var inplanerad. Underbart!

Oj, nu kom min son ut från sitt rum
Han har en gång stil som påminner om en som går i sömnen med en skillnad, han har datorn, (som han fick som studentpresent från pappa sin, dvs från mig.) under armen. Så nu måste jag passa på att snabbt slänga mig in i duschen medan han äter frukost, eller något som påminner om frukost, för sen går det undan ska ni veta. Han gör sig i ordning, borstar tänderna, plockar undan efter sig (lite i alla fall) och tar med sig det han ska ha med ut samtidigt som han kollar busstider. Innan jag hinner säga, “Ska du äta hemma idag” brukar jag höra ett avlägset “Hej då..!”

Jag får fortsätta min avslappnade semester feeling senare, efter massagen kanske, och om smärtfriheten ska gömma undan verkligheten ett tag till får framtiden visa. Till dess…

Ha det gott och ta hand om er!
Nalle

Försäkringskassan tar för givet att LASS användare myglar

Med risk för att detta blir ett längre inlägg vill jag trots det berätta om en omvälvande period i mitt liv som startades med ett högst besynnerligt medgivande från min handläggare på försäkringskassan. Egentligen är hennes grodor anledningen till detta inlägg men då jag har ett visst behov av att spy lite galla så tar jag med konsekvenserna av hennes handlande.

För ett tag sedan tog föräskringskassan bort rätten för mig att få handikappersättning. Det är meningen att bidraget ska täcka de merkostnader man har på grund av funktionshinder. Jag har haft detta bidrag sedan jag var 19 år och fastän jag fortfarande fyllde alla kriterier och hade betydligt större merutgifter än vad som krävs för att få det högsta beloppet i handikappersättningen fick jag avslag. Men efter flera år av personlig ekonomisk kris, överklagande där jag fick avslag ända upp i länsrätten gav jag så upp. Det var enormt svåra år där jag fick vända mig till sociala för att även få avslag där. Jag blev deprimerad. Och kände mig otillräcklig som ensamstående pappa utan möjlighet att påverka vårt liv, vår fritid och semester, etc.

En dag fick jag rådet av Stils juridikavdelning att söka på nytt. Sagt och gjort och mycket riktigt så fick jag bifall till ansökan men bara till en del av den fulla handikappersättningen. Den gången var det en annan handläggare som utredde mig och drog slutsatsen att jag hade rätt till handikappersättning. Om vi hoppar tillbaka till min första handläggare och speciellt då till hennes motivering till varför jag fick avslag. Jag fick två motiveringar, ett officiellt per post och en som gavs muntligt i telefon och det är den som är av intresse här.

När jag frågade henne om hon trodde att jag inte längre hade dessa extra utgifter eller om hon trodde att jag hade blivit frisk helt plötsligt så svarade hon kort att det handlar inte om det.

Jag frågade upprört vad det handlar om? Varför jag inte längre är berättigad detta bidrag och om hon tycker att jag ska betala mina merutgifter som jag har på grund av mitt funktionshinder ur egen ficka. Det vill säga från sjukpensionen som jag också får ifrån försäkringskassan? Jag hör hur hon ler i andra ändan av telefonen och sedan säger hon:

- Jag vet minsann hur det går till. Jag vet att du precis som de flesta andra assistansanvändare använder assistanspengar till fördyrade levnadsomkostnader. Så hedanefter så länge du har personlig assistans så blir det ingen handikappersättning.

Jag trodde inte att jag hörde rätt. Sa hon att från och med nu så är handikappersättningen inbakad i assistansersättningen? Var det ett nytt “hemligt” direktiv inom försäkringskassan som hon försa sig om? Eller var det ett medgivande om att det inte finns klara riktlinjer utan att allt beror på vilken handläggare man har.

- Vad menar du, frågade jag?
- Jag vet att ni tar ut merkostnader för till exempel handskar men även för andra saker från assistansersättningen, som en merkostnader för assistansen.
- Jag har aldrig uppgett en kostnad två gånger i någon ansökan. Plus att det är en stor skillnad på kostnader för assistansen och privata kostnader som jag har för mitt funktionshinder. Det är två helt skillda saker.

Men så såg inte hon det. Som tur var fattade en annan handläggare på försäkringskassan vad skillnaden är. Dessvärre har jag fått höra att det är många som har blivit av med handikappersättningen så fort de har fått personlig assistans. Antingen är det okej att använda assistansmedel för ens privata merkostnader eller så är det inte okej men att försäkringskassan väljer att blunda för det är ju trots allt en besparing. Och de som inte använder assistansmedel till privata merkostnader får skylla sig själv. Det blir ju trots allt en ännu större besparing.

Nä, det känns verkligen som om försäkringskassan tar för givet att alla assistansanvändare myglar.

Skäms försäkringskassan! Fy skäms..!

Var rädda om er!
Nalle

Yes, äntligen är hon hemma!

Nu kan jag äntligen slappna av. Min assistent som har suttit fast i Dubai i flera dygn har till sist kommit hem. Tusen frågor och timmar av nyfikna samtal väntar. Men fram till dess – Välkommen hem!

Ps. Jag ska aldrig åka till Dubai, aldrig..!

Mer glass åt folket!
Nalle

Omtänksamhet i smått spelar ofta stor roll

Efter en ganska jobbig dag igår, både vad gäller smärtan och oron över min assistanssituation, kröp jag ner i bingen vid 21-tiden för att slöa framför tv. Min son var på bio och min kväll började så smått inta en trivsam och harmonisk tillvaro. Jag var relativt smärtfri och ensamheten kändes för engång skull mer än helt okej.

Fast då och då poppade oron upp i form av små ångestattacker. Jag visste inte – och vet fortfarande inte – om min assistent har kommit hem från Somalia, eller framför allt ifrån Dubai där hon har suttit fast i flera dygn?

Min mobil skingrade mina tankar och ljudade om att jag hade fått ett MMS. Det var en av mina assistenter som hade jobbat kväll och slutat cirka för cirka en halvtimme sedan. MMS bilden visade hur hon åt en glass, en av mina favoritglassar som har varit slut i flera veckor där jag bor. Sedan skrev hon; “Ska jag köpa med mig några glassar i morgon”? Den lilla omtanke gjorde hela min kväll och för ett litet tag sedan smaskade jag i mig en citroncornetto. Jisses så gott det var!

Tänk att det behövs så enkla saker för att man ska bli glad, för att man kan känna att någon tänker på en. Det är egentligen ganska underligt att vi inte förmedlar oftare att vi tänker på våra vänner eller medmänniskor. Ett billigt sätt att bli uppskattad på och att skänka lite medmänsklig värme och uppmärksamhet. Det kostar ett telefonsamtal, sms eller i detta fall ett MMS.

Tack min lilla FlipMagicWomen!

Var rädd om er!
Nalle

När det skiter sig är det oftast med lös mage

Klockan ringde, jag letade febrilt efter avstängningsknappen. Yes. En sekund senare sov jag tungt men med ett visst obehag. Jag vet inte varför men jag kände på mig att något var fel. Femton minuter senare började helvetet låta igen och den här gången orkade jag inte sträcka på armen, antagligen för att jag somnade lite tokigt med den och det behövs bara femton minuter för att jag ska fastna, så jag ropade på min assistent.

Hallå! Stäng av kloockan! Inget svar. Jag höjde rösten men även denna gång uteblev ett svar. Det är typsikt, tänkte jag för mig själv, att hon ska vara sen. Jag fick så småningom tag på mobilen, stängde av väckarklockan och ringde min sena assistent. “Numret kan inte nås för tillfället var god försök senare!”. Sagt och gjort – jag ringde massor av gånger utan att få tag på henne. Oron steg och jag låg fortfarande kvar i sängen med ökande smärta och stelhet. Som tur var somnade jag om och sov till kl. 13:30. Fortfarande ingen assistent.

Min son var hemma och hjälpte mig upp och på med byxorna och skjortan. Han fixade frukost och gav mig medicin. En konstig känsla med en omvänd situation som denna. Men var någonstan är min assistent? Hon skulle ha kommit hem från semester utomlands för typ två dygn sedan men det var fortfarande ingen som svarade, varken på telefonsamtal eller sms. Väl uppe loggade jag in på facebook och där stog det som inte fick stå, “Jag sitter fast i Dubai!”

Hon skrev också att hon skulle flyga klockan ett på natten och räknade med att komma hem som idag, (torsdag), på morgonen kl. 9 typ. Mina tankar flyger genom orons land och tar mig med på massor av otäcka saker som kan ha hänt. Oron börjar övergå i en slags ilska där jag frågar mig hur man kan sitta fast i Dubai? Jag vet att hon hade biljetter och pass eftersom jag hjälpte henne med att scanna in kopior ifall hon skulle slarva bort dem. Så varför kan hon inte komma hem från Dubai? Hon kanske missade ett flyg?

Ärligt talat så vet jag fortfarande inte när hon kommer hem. Jag har fått ytterligare ett facebook meddelande, (idag torsdag), att hon inte fick åka med igår natt och att hon räknar med att komma hem som imorgon, (fredag), kl 9. Jo, det är sant. Hon fick tydligen inte följa med igår heller. Så nu står jag här med en assistent som ska jobba heldag imorgon fredag, halvdag på lördag och heldag på söndag men har ingen aning om hon kommer att dyka upp? Jag vet inte heller om varför? Om hon är i behov av hjälp?

Vi får väl se hur detta kommer att sluta? Men erfarenheten säger mig när personlig assistans skiter sig så skiter det sig ordentligt – med lös mage!

Håll tummarna!

Var rädd om er!
Nalle

Varför så många uteliggare?

Hur kan det komma sig att vår huvudstad, där jag bor, och kanske andra städer i Sverige också, har så många uteliggare och psykiskt sjuka människor som vandrar omkring på våra gator? Är det så att vi har fått fler uteliggare och psykiskt sjuka eller beror det på andra orsaker?

Jag vet att vi för ett gäng år sedan stängde en massa avdelningar där psykiskt sjuka människor i praktiken bodde och att dem fick lägenheter med någotslags stöd (i bästa fall) och att många av dem inte klarade av egna lägenheter. Hur man nu kan tro att person som mår så dåligt psykiskt att han/hon har bott på institution i många år ska klara av att ta hand om sig själv och en bostad. Det är ju absurt!

Det borde i och för sig vara en orsak till ett ökat antal uteliggare. Sedan finns det säkert en del som inte klarar sig ekonomiskt och därför har hamnat galet i livet. Om det finns flera orsaker vet jag inte. Men det är hur som helst skrämmande att varje gång jag är i stan se hur antalet har ökat. Varför gör politikerna inget åt det? Kan någon förklara varför det är viktigare för politikerna att vara med på Almedalsveckan än att kavla upp ärmarna och göra nytta för någon annan. Det finns vissa saker man inte kan prata eller debattera bort.

Nu ska denna lyckligt lottade man ta en fika och sedan få massage – solen får bli bojkottad idag för min kropps välbefinnande.

Var rädd om er!
Nalle

Önskan om en god morgon

Med en önskan om god morgon hördes hennes röst, om än otydligt, ända fram till mina drömmars horizont, där jag och min vän precis hade rullat in oss i den mjuka pick-nick filten efter att ha älskat passionerat. Efter ytterligare en eller två upprepning skingrades dock otydligheten och så småningom började jag något motvilligt att lyssna efter morgonens första ljud. Mina sömndruckna ögon tittade fram under täcket och våra ögon möttes i ett artigt leende och jag såg att hennes blickar skvallrade om avundsjuka.

- God morgon, sa hon. Ska du upp eller vill du sova vidare?
- Hmmmm, vad menar du med att gå upp eller sova vidare, undrade jag och sträckte på mig med nyvakna läten.

Fastän jag fortfarande var kvar med ena foten i drömmarnas underbara värld visste jag att det snart var dags att möta den golvkalla verkligheten utanför mitt ljuvligt varma och gosiga täcke.

– Nä, sluta! Sa hon. Det ser så mysigt ut när du ligger där och tittar fram under täcket. Om du inte passar dig så kryper jag ner och gör dig sällskap.
- Hmmm! Och det skulle göra det hela enklare att komma upp då, menar du?
- Inte vet jag! Men jag vet att jag fick kämpa mig upp ur min säng för typ en timme sedan och så kommer jag hit och ser dig ligga i sängen och mysa sådär. Just nu ser din säng så inbjudande ut, sa hon och skrattade.
- Ja, det är helt okej att ligga här ska du veta. Det känns ganska bra, riktigt trevligt faktiskt! Jag sträckte på mig och brummade lite extra gött för att retas och drog upp täcket en bit och sa med ironi…
- Men vad då, vi lever ju i ett fritt land så vill du göra mig sällskap en stund och fortsätta där du avbröt mig, din glädjedödare, så kommer inte jag att hindra dig. Vi skrattade gott båda två.

Ju längre vår konversation pågick desto mer svalnade drömmarnas kärleksfulla famn och innan jag hann fundera mer på det hade min dröm blivit ett suddigt minne blott. Jag sträckte på mig en sista gång innan en assisterande hand tog tag runt min nacke och satte mig upp på sängkanten.

- God morgon, sa jag.
- God morgon, svarade hon.
- Jaha, då har den här dagen börjat da! Jag undrar vad man ska hitta på idag, det är ju helg och allt?
- Du kan ju alltid skriva ett blogginlägg.

Sagt och gjort. Det blev en litet inlägg från en ovanlig seg morgon med personlig assistans.

Var rädda om er!
Nalle