Det var en lördag, närmare bestämt den 11 augusti, år 2007 som kom att bli för mig och många andra en oförglömlig och en glädjens dag! Under många år har jag gjort vad jag kan, så mycket jag har orkat med, för jämlikheten och människors lika värde oavsett färg, religion, kön och/eller funktionshinder. Denna självklarhet kan bero på att jag har en funktionsnedsättning sedan sex års ålder. Ibland kämpas det för att uppnå förändringar i miljön såsom tillgängliga lokaler och affärslokaler, kollektivtrafik och liknande. Men ibland ser kampen ut på ett helt annat sätt för att uppnå målen full delaktighet på lika villkor. Denna glädjens dag var inget undantag. Den existensiella kampen denna dag blev bara lite annorlunda.
Såstaholm och nödlögner
Minstingen av oss syskon gifte sig med sin Magnus, äntligen. Släkt och vänner var närvarande och festligheterna fortsatte efter vigseln med ett sjudundrandes party på Såstaholm i Täby. På väg till Såstaholm slog oron klorna i mig och jag nojade över att tillgängligheten inte skulle vara okej. Fast brudparet hade kollat upp Såstaholm så hade jag inte varit där själv och sett hur stället såg ut. Innan jag och min personliga assistent var framme hade jag började leta efter olika lösningar och innan jag visste ordet av hade nödlögnerna, till tidig hemfärd, funnit sitt hem ifall något skulle skita sig. Jag förberedde mig, som så många gånger förr, mot kommande besvikelse över all jävla otillgänglighet, men framför allt för att rädda stämningen och brudparets dag med stort D.
Inga nödlögner och ingen besvikelse
Det var hur trevligt som helst. Talen avlöste varandra likaså skratt och glädjetårar. Hela dagen och kvällen var lyckad på alla sätt och vis, inte bara för mig utan för alla gäster, och jag antar att min syster och hennes man kommer sväva på små röda hjärtan under låååång tid när de i lugn och ro minns tillbaka till den 11 augusti sommaren -07. Anna och Magnus var så fina och underbara att min broderliga stolthet svälde över. Rejällt. Med andra ord – ALLT var kanon denna oförglömliga dag. Även för en kämpe.
Nåja, nu kallar bingen så kommande rader får bli slutorden denna gång. Lycklig är jag för min underbara lillasyster Anna och hennes fina man Magnus, att de vågade gå vägen fram mot altaret och säga JA!
Jag älskar er båda.
Nalle
