Det var svårt att somna, men ni som känner mig, eller som har läst min blogg då och då, kanske vet att det inte är någont nytt i herr Thoréns liv och leverne. Svårigheterna att somna denna gång berodde inte på att vårt tappra blågula ishokeygäng fick stryk och skämde ut sig och Sverige i mötet mot Schweiz och att vi förlorade mot ryssen igår kväll. Fastän smärtan hade ett litet finger med så var inte den heller största anledningen till mitt problem att somna. Nä, anledningen var en annan, en helt vanlig och hederlig oro. Ett jobbigt minne hade hittat ut ur minnenas arkiv och letat sig ner i magen för att så småningom väsnas som om jag inte hade fått mat på flera dagar.
Där låg jag, ensam i min säng och försökte sova med jobbig och ljudlig mage och med minnen som gnagde i sig av dåligt samvete och lämnade efter sig prydliga högar av ångest. Kroppen värkte och det tog inte speciellt lång tid innan magen också sa aj. Jag började bejaka oron och irriterade mig över att inte kunna motstå något så simpelt. Fan! det var skrattretande ända fram tills att det högg till i mellangärdet och blodtrycket börja skena iväg. (170/120) Jag blev rädd. Efter ett tag gick rädslan över till ilska och höjde blodtrycket ytterligare. Antagligen?
Jag svor för mig själv över att jag aldrig lär mig och att jag ofta hamnar i liknande situationer där min omtänksamhet skapar problem och längre fram en slags hjälplöshet jag så innerligt hatar. Och då dröjer det inte länge förrän oron knackar på. Vad håller jag på med? Varför öppnar jag och släpper in oron? Har ingen aning?
Nä, fy fan vad dumt och patetiskt! Ge grabben en burk valium istället och en enkel väg in i geggan! Halleluleja..!
Vi höres!
Nalle
Lilla gubben….kram