Varje kväll går jag igenom i huvudet vad jag har på programmet kommande dag, så även igår kväll. Bizzi day, tänkte jag för mig själv när jag summerade ihop ett möte kl. 11-14 och massagetid kl. 14-16 plus en massa bilagor att läsa igenom samt en drös e-post att skriva.
När sådana dagar nalkas har jag en tendens till att gå i baklås. Jag oroar mig över hur jobbigt det kommer att bli samt att jag allt oftare kommer ifrån avslutade möten med ytterligare uppdrag. (Ja, jag har svårt att säga nej.) Det blev en stunds pepptalk där jag konstaterade att efter frukost och en dusch skulle jag vara redo för morgondagens sammandrabbning, man vill ju vara fräsch både i huvudet och kroppsligt. Sedan somnade jag.
Telefonen ringer, bip, bip, bip – tystnad, bip, bip, bip – tystnad, bip, bip, bip och plötsligt börjar mobiltelefonen att skriiiika, då går det upp för mig att det inte var telefonväckningen som fick liv i mig utan telefonen ringde, på riktigt..!
- Hallå, det är Björn. Det var alldeles tyst i lägenheten och den var fortfarande sömnigt mörk.
- Hej, det är jag, Maria, vi är lite tidiga. Färdtjänsten kom tidigare så…
- Okej, jag ska bara. Jo, du förstår att..?! Vad är klockan..? Va, är den tjugo i elva..? Fan, jag har försovit mig. Vänta en stund så ska jag ta på mig kläder och släppa in er. Lägenheten var fortfarande mörk, som om den inte hade vaknat än. Jag ropade på min assistent men det enda jag hörde var tystnadens svar och grannens hund.
Det här är inte sant, tänkte jag. Ingen assistent, jag ligger i sängen, mitt besök väntar utanför min dörr..! Jag tog mobilen och skulle ringa min assistent som inte hade dykt upp och i samma stund hör jag hur någon låser upp dörren. Det var en sjuk assistent som hade försovit sig, som kom stressandes in genom dörren. Det blev ingen frukost i lugn och ro och duschen uteblev den också. Men mötet gick bra.
Massagen fick vänta i tio minuter så jag hann duscha. Nu, till slut, har jag åter funnit mitt lugn och min harmoni.
Kram på er!
Nalle
Å, jag som höll på att ringa dej när jag upptäclte att kl var bara tio, så jag lät bli. Typiskt!
Kram min kronprins/mamma
Kära mor!
Du har väl aldrig förr tagit hänsyn till tidiga klockslag och morgon gäspningar så varför denna gång? Nä, skoja bara.
Typiskt är det i alla fall. När jag för engång skull har ett inbokat möte innan lunch ska självklart både jag och min assistent försova oss. Hon brukar nästan aldrig försova sig så visst är det typiskt. Men, efter ett tag kom mötet så igång och vi gjorde det vi skulle så allt ordnade sig till slut.
Fast både jag och Johanna var ut gängorna hela den dagen, ända till efter middagen.
krameli kram!
Nalle